Jag föddes i Lejonets tecken onsdagen den 15 Augusti 05.51. Min vikt var 3210g och min längd var 48 cm lång. Jag hade svart hår och blå ögon. Jag låg på avd 20 sal H och säng F
När jag föddes fick min fina mamma åka in till BB alldeles själv för min älskade pappa jobbade i Sundsvall. Min stora syster tog vår granne *M* hand om. Det hade varit roligare om min pappa hade kunnat vara med men nu gick det ju bra i alla fall. Jag föddes som sagt 05.51 onsdag morgon och då hade jag navelsträngen 2 varv runt halsen hårt och mamma tyckte jag var lite blå och vågade knappt titta på mig och jag skrek ingenting förrän dom hade sugit ut halsen på mig och då var det ett ynkligt gråt, och min mamma var mycket pigg och hade inte känt sig så pigg på många många månader och hon ringde runt till en del bekanta och släkt och talade om att hon fått mig och hur söt jag var och att jag var så häpen och vilket hår jag hade, alldeles svart inge problem att få min lilla rosett att sitta fast. Min stora syster var glad att nu hade hon äntligen fått ett syskon och en lillasyster precis som hon ville men utefter dagen gick började bekymmern. När dom kom in med mig för mat tappade jag andan så fick jag inte åt mig luft och började bli blå och hon sprang i panik ut i korridoren där sköterskorna hjälpte och det hände ett par gånger. Så under torsdag kom hon in i barnsalen bara för att titta på mig och se när de skötte om mig. Under skötningen ser hon hur jag sväljer och sväljer och hur jag blir blå alldeles blå, hon blir så rädd som hon nog aldrig blivit förr. Det kändes som hjärtade och hon skrek gör någonting och sköterskan springer iväg med mig och själv känns det som att jag ska svimma och jag ber alla böner att jag inte har kvävts. Men efter en het dag kommer dom med mig och säger att de har sugit slem ur halsen på mig och nu är allt bra. Dom ger mig till min mamma men mina skakade så det gick inte. Jag vågade inte alls hålla i mig. På kvällen kom då äntligen pappa och min stora syster men han hade redan sett mig. Första dagen då hon följde med *M* på besök. Dom fick ta in mig under besöket men när stora syster ville ta upp mig så ville jag vänta i det längsta för jag var så rädd att jag skulle få ett anfall igen. Så till sista halvtimmen väntade vi innan hon äntligen fick ta i mig. Men nästan precis då kom doktorn och ville prata med dom. Han tyckte då att de skulle flytta upp mig till barnavdelningen så att de kunde hålla riktigt koll på mig. Så blev det och där lade dom mig i kuvös, oj vad jag tyckte det var hemskt och dom såg så bedrövliga ut när jag låg i kuvösen. Sen sa dom att jag hade lungförändringar som i själva verket var lunginflammation och mot det fick jag pencelin sprutor i 7 dagar. Ja tänk vad jag blev testad och kollad under denna tid. Alla möjliga prover togs det, var precis som att dom skulle ha fel på mig som inte fanns. Ja oj vad min mamma grät många gånger till slut visste hon varken ut eller in. Men så äntligen fick vi fara hem efter 9 dagar men vi skulle på återbesök om 14 dagar. Då kom nästa chock läkaren vi fick undersökte mig men sa inte mycket vad jag fattade var allt bra men dom skulle höra med överläkaren om det var något särskilt som skulle göras. Så kommer han under tiden jag hade fått hicka och så lyssnar han på mig och då plötsligt säger han att jag har blåsljud på hjärtat men till sist blir det hjärtfel och han pratar så att man får sig att jag inte ska leva mer än en månad. Gissa om hon var hysterisk när jag kom hem. Min älskade pappa var på älgjakt och vi väntade hem honom den kvällen. Så ringer min fina faster G-B och säger att han inte ska komma då heller. Hon grät och grät men fick till slut tag i honom och då kom han i alla fall. Dagen därpå åkte vi upp till sjukhuset igen för test + Ekg. Då helt plötsligt hör doktorn inget fel. Det är ju så man vet inte vad man ska säga. Först skrämmer han nästan ihjäl en och sen är det ingenting men vi fick ju fortsätta och ta prover och Ekg med jämna mellanrum men det är inget fel med mig. Nog är det bra med all koll på mig men nog blev det lite för mycket av det goda men nu vet vi ju att allt är bra med mig och det är min mamma, pappa och min stora syster mycket mycket glada och tacksamma för om du bara visste vad glada och lyckliga vi är över dig lilla solstråle.
Den 3/10-85 började jag gå och sedan dess har det varit full fart. Jag var mycket mallig och stolt. Sprang hela eftermiddagen fram och åter och bara skrattade. Jag tyckte nog det var toppen att äntligen behärska konsten att gå på egna ben.
Första Julen
Detta firade vi i G-fors hos min mormor och morfar och där var vi sammanlagt 16 personer så det var ganska så trångt men roligt för alla kusiner på mors sida att träffas och leka ihop. Jag blev alldeles vild när jag såg dom färggranna paketen och snörerna och allt måste, jag smakade på. Jag var och är en liten solstråle, gråter nästan aldrig. Men nu under den veckan vi var hos mormor ville jag inte sova på kvällen förrän klockan va 1/2 1-1 på natten. Jag pratade och jollrade tafsade och kraffsar i sängen, pigg som en mört var jag. Det ser så roligt ut när jag sticker upp mitt lilla huvud ovanför kant skyddet på sängen, skiner som en sol. Min stora syster *c* började nu tycka att jag är mysig, go och rolig att hålla på med. Jag brukar vara snabb på att ta tag i håret och lugga och starkt var jag inte och inte släppte jag taget i första taget. Jag bara myser och skrattar. Ja jag är verkligen gullig lilla *s*, dom är så stolta över mig.
Första Födelsedagen
Var inte på mitt bästa humör men man kan ju inte skina som en sol jämnt. De som var hit och uppvaktade mig var *M* och *L* som jag fick byxor och jumper av samt 20 kr av *U* och *I*. *R*, *K*, *T* och *S* var hit och av *Ri* fick jag en nalle och av *T* en leksak i trä. *So* var hit med hink och spade. Mormor och morfar skickade en silversked. Moster *E* m. Familj en vit klänning. Så fick du förstås även leksaker och lite kläder av mamma och pappa och min stora syster *C*.